Amodernmyth

Alla inlägg under mars 2016

Av Fröken Svår - 31 mars 2016 21:13

Tiden flyger iväg och jag hinner inte skriva men nu ska jag försöka skriva ikapp så de blir väl ett långt inlägg som vanligt. Sen är bilderna i dålig kvalitet i vanlig ordning då jag bara lagt in bilder från min dåliga mobilkamera.


 



Förra torsdagen så slutade Jens tidigt och jag gick och hämtade grabbarna på dagis. Var ju sista dagen som sjukskriven så jag provade på och det gick bra. Det kom fram en liten flicka som nyss börjat på Albins avdelning till mig och så la hon huvudet mot mitt ben så jag satte mig ner och då fick en kram. Så mysigt! Jag har ju aldrig träffat henne. En bra start på påsken :-)  Sen styrde vi vår kosa mot Gränna där mina föräldrar var. Barnen var så duktiga i bilen och gnällde inte ett ljud så vi körde hela sträckan och när vi kom hem väntade mammas fantastiska smörgårstårta. När jag låg på sjukhuset så lovade mamma att göra smörgåstårta sen när jag fått tillbaka aptiten. Så otroligt gott var det!


 



På fredagen vaknade vi upp till dåligt väder så vi åkte till Leos lekland i Jönköping allihopa. Jättemysigt och Leo kom på besök så Albin fick krama honom! Käkade lunch och lekte gärnet sen åkte vi till shoppingcentret och spenderade lite medans barnen sov så gott i vagnen.


    


När vi kom hem så hjälptes alla åt att ta bort riset på tomten då träden klippts till. Joel och Albin bar små pinnar och fina Ulla (grannen) kom över med ett litet påskägg med två chokladägg som hon gjort alldeles själv med skal och allt som hon gav till pojkarna. Så pysslig och snäll!


 


Lördagen bjöd på strålande sol och vi åkte in till Gränna centrum och handlade på oss polkagrisar och tittade runt. Sen fick pojkarna ta sig an den stora trädgården och ge sig på jakt efter påskägg!


Albin på väg upp i den stora trädgården!

 


Vi gick och tittade till fåren som skulle få bebisar men inget hade kommit. Till kvällen så dukade vi upp ett påskbord som var helt fantastiskt gott!


 



Söndagen bjöd också på solsken och innan frukost målade grabbarna ägg eftersom vi inte hunnit det tidigare.


 


Efter frukost gav vi oss iväg upp till Grännaberget för äggjakt och tipspromenad. En slinga på 2,5 kilometer där de satt tipsfrågor åt dom vuxna och ägg med bokstäver som bildade ett ord för dom små. Så duktiga att gå grabbarna, dom orkade nästan hela vägen men vi hade vagnen med. Efter promenaden köpte vi fika till dom innan vi åkte hem och satte oss i solen.  Till kvällen spelades det bingolotto och Jens vann 100:-.


 



På måndagen när vi packat i bilen och spänt fast barnen kom P-A en annan granne och sa att vi inte fick åka hem ännu för nu hade tre tackor fått små bebisar. Så vi åkte till fåren och tittade på de små nyfödda lammen innan vi åkte hem. Jag blir så glad av människor som tar sig tid och går en omväg bara för att berätta att lammen kommit. Var ju superkul för barnen och se. Fick ingen bra bild på dom dock.


 



I tisdags var det dags att börja jobba. Tog det lugnt för det känns inte bra. Att böja sig är värst och vissa saker är så otympliga att bära.Sen lyckades jag bli förkyld lagom till jobbstart. Dock hann jag bara jobba två dagar innan det blev vab med lilla Joel. Kändes så jäkla pinsamt att ringa chefen idag så jag bara jobbat två dar men vad ska man göra. På Jens jobb var dom 3 borta av 6 personer så han kunde ju inte vara hemma. Lite tokigt imorgon då jag måste ta nya blodprover inför återbesöket på ackis nästa vecka men vi har löst det. Hoppas det ger med sig snabbt!


 


Önskar er en trevlig helg!


/ A


ANNONS
Av Fröken Svår - 21 mars 2016 15:04

I torsdags kväll var vi och firade pojkarnas kusin Max som fyllde 2 år. Grillad hamburgare och babblarna tårta bjöds det på! Sen kom äntligen mamma och pappa hem från gran canaria där de varit i tre veckor. Kändes som dom varit borta superlänge. Joel kom hem med påskpyssel han gjort. Så himla fint litet ägg.


       


I lördags frågade vi vad barnen ville göra och dom ville åka pulka men de var lite svårt på barmark så vi åkte till pelle svanslös lekparken istället. Så svårt för jag kan ju inte lyfta barnen för jag känner att magen inte orkar det så man är så beroende av Jens. Jag trodde ärligt inte att jag skulle ha såhär pass ont fortfarande. När jag vänder mig från sida till rygg i sängen känns de som jag slits itu, fruktansvärt!


 


På lördagskvällen var det dags för earth hour. Alltid lika mysigt och för en god sak. Albin var såklart vaken eftersom han somnat i bilen hem från uppsala och han tyckte de var lika spännande som vi. Så vi satt med tända ljus överallt och spelade bamse spel. Söndagen spenderades med att rensa och organisera i skåpen här i datarummet. Man sparar på sig mkt skit. Jag kände mig slutkörd med alla smärta så jag la mig och grät en stund i sängen så då kändes de bättre.


 


Idag var det dags för farbror doktorn igen då jag tog tag i ett problem jag haft länge..nämligen mina öron. Så nu är dom fina inuti och propparna är borta.  Fick även göra ett hörseltest som visade att jag hade normal hörsel så det var ju skönt!  Så nu hör jag bättre och hoppas slippa lock för öronen. Nu ska jag lägga mig på soffan och vila lite innan resten av familjen kommer hem. Idag rockar vi sockorna, gör ni också det? Förklarade för Albin vad det innebar med att rocka sockorna och sen fick han bestämma själv om han ville vara med och det ville han. Joel hade inget val ;-)


 


Trevlig vecka på er!


/ A





ANNONS
Av Fröken Svår - 15 mars 2016 10:35

I onsdags var jag iväg och tog leverprover. Fick en riktig surtant som tog proverna och jag älskar att försöka få såna människor att mjukna upp. Herregud vad jag slet men till slut satt hon minsann och skrattade och önskade mig en trevlig dag. Ett leende smittar ofta av sig faktiskt. Leverproverna är nästan helt normala så nu behöver jag inte ta några fler. Så skönt att den repat sig så bra! Även mina utslag börjar ge mig sig, dock kan de sätta fart och klia i mellanåt men läkaren sa att de var vanligt. Äter tabletter mot klådan men då blir jag fruktansvärt trött så då orkar jag inte göra någonting. Alltid är det nått :-P



En vecka mellan dessa två bilder på mitt ben

 


En vecka mellan dessa magbilder.

 


Fredagen var en sån där dag då jag inte orkade nått ( jäkla tabletter) så jag ställde in allt och klev inte upp förens vid 16.  Då klädde jag mig och satte på mig lite mascara så barnen inte skulle bli allt för fundersamma. Sen hade vi en mysig fredag.


 


På lördagen tog vi oss iväg på presentjakt för kommande födelsedagar. På kvällen åkte vi ut till Jill, Henric och grabbarna för mat och mello. Supertrevligt som vanligt. Albin och William leker så bra och dom är intresserade av samma saker. Så roligt att lyssna när dom pratar och leker. Köpte med oss schlager prosecco men jag fick njuta av alkoholfritt.

 


Jag tyckte Robin Bengtsson skulle ta hem segern men Albin tyckte Bada nakna skulle vinna ;-)


 


På söndagen gjorde vi oss fina för att åka ut och fira Moa som fyllde 3 år. Det bjöds på pizza till lunch! Det var så galet för de var så mycket barn och ändå var ljudvolymen låg och man kunde prata i normal samtalston. Jag var chockad ;-)

På eftermiddagen kom bror Fredrik, svägerskan Linda och deras 3 grabbar och hälsade på. Så kul för barnen och busa loss, speciellt när vi varit sjuka i omgångar och inte kunnat ses.



Hittade dessa brorsor sovandes på detta viset när vi skulle lägga oss.

 


Den första helgen på länge som varit riktigt bra. Synd att den gick så fort bara. Min sjukskrivning blev förlängd en vecka till pga alla komplikationer jag fått så jag börjar jobba efter påsk.


 


Igår meddelande gruppen Kent att dom lägger av. Jag har ju inte varit något riktigt Kent fan på 11 år egentligen. Innan var jag ju så sjukt inbitet fan och levde mitt liv genom deras texter men sen såg Jens och jag dom på hultsfredsfestivalen 2005 och då glömde Jocke Berg texten på dom flesta låtarna och sånt där tycker jag  är så fruktansvärt dåligt. Man har förväntningar och lagt ut pengar och så får man se en sån lekstuga på scen. Så just i den stunden tog min äkta kärlek till Kent slut, men nu har jag lyssnat och livat upp dom gamla låtarna. Så sjukt bra!! Där av den kryptiska rubriken ;-)



Hoppas ni får en bra vecka!


/ A

Av Fröken Svår - 8 mars 2016 14:18

Den här bloggen har blivit väldigt personlig har jag märkt, men det är mitt sätt att ventilera genom att blotta mig på detta vis. Sen är den fantastisk att gå tillbaka och slå upp saker som hänt. Hur jag mådde kring kejsarsnittet exempelvis..



Glömde ju att skriva om när jag till avdelningen förra onsdagen för att ta bort den sista slangen och klamrarna så kom doktorn fram till mig och sa " Har vi träffats förut?"  Ja det har vi gjort sa jag... Då svara hon "Ja jag tyckte jag kände igen historien i din journal men kände inte igen ditt utseende"  Haha så ni förstår ju vad en BH och lite mascara gör med mitt utseende ;-)


Jens kom hem lite tidigare i fredags då de var hans sista jobbdag. Hade allt varit som vanligt hade vi firat med någon god mat och nått gott i glasen. Men det får vi förhoppningsvis göra senare någongång. Blev irriterad ännu en gång då pojken på Albins avdelning som dom har STORA problem med kommit fram till Albin på gungan och slitigt av honom luvan på hans regnjacka och kastat den på marken. Tänk om han fått tag i jackan och dragit ner Albin från gungan. Ingen fröken var i närheten så Albin tog upp luvan och satte den i torkskåpet. Fröknarna har fullt upp med den där killen och säger att dom inte får någon extra rersurs för honom förens han börjar äta medicin. Så man står här otrygg att lämna sitt barn samtidigt som det inte finns något att göra. Ska vi lära Albin att ge tillbaka? Jag tror ju på att godhet föder godhet och tror inte man kan vara för snäll men att se sin lilla pojke bli slagen, puttat, biten på och man tar tag i det med fröken men inget görs, vart ska man då ta vägen?!



Tycker han ser så lycklig ut även när han sover !

 





På lördagen åkt vi till Malin på Hej foto för syskonfotografering. Skulle gjort det tidigare men då låg jag på sjukhuset. Hon är så otroligt duktig och tålmodig med barnen. Joel är ju så otroligt bestämd så hon var riktigt duktig. Hoppas bilderna blir bra och vi kan förstora en att ha uppe i hallen.

När vi kom hem på lördagen så satt jag och Albin i soffan så hörde jag bara ÅH nej från Jens. Det visade sig att Joel hade bajsat ner sina kläder, sig själv och mattan under köksbordet. Jag kan inte förstå hur han har lyckats?! Vi vart helt förbluffade hur det kunde ligga en sån stor bajshög på mattan! Hur kan de trillat ur blöjan? Ah han åkte in i duschen och mattan åkte i soporna.



Buspojken :-)

 


På söndagen kände jag mig lite sämre så jag tillbringade mkt tid i soffan. Jens och pojkarna gick över till grannarna med en present till deras nyblivna 4-åring.


I går så ringde jag husläkaren och fick en tid för att kolla upp utslagen. En jättebra läkare faktiskt och han trodde att de var en bakteriell infektion i huden som jag fått från sprutorna dom gett mig. Så nu blir det penicillin i 10 dagar och på benet har det redan blivit bättre. Dock är de magen som är värst och där har de inte hänt nått ännu men hoppas att de ger med sig.



Igår vid klockan 23 och sen idag vid 09.

 


Så surt för när jag kom hem från sjukhuset den 24:e februari hade jag fått ett frikort i brevlådan, som höll sig till den 3 mars. Så hann ju inte använda det någongång tyvärr. Kostsamt att vara sjuk även om vi har det fantastiskt i detta land. Vågar inte ens tänka på vad min operation kostat skattebetalarna. Men värst tycker jag det är med all medicin jag köpt som är helt värdelös för mig för att doktorn trodde jag hade en annan diagnos.


 


Ja just nu tar all min tid upp att jag inte mår bra...har ju en lista som jag hoppas bocka av snart men varje dag som går så blir hoppet mindre. Att börja jobba om 1 ½ vecka känns så jäkla sjukt med tanke på hur jag mår.


- Huden runt snittet är jätteömt så att ha kläder på sig är inte så härligt, även BH känns jobbigt.

-  Utslagen på magen och benet

- Har Meralgia paresthetica på mitt andra ben vilket innebär att en nerv som heter nervus cutaneus femoris lateralis kommit kläm. Det gör väldans ont i mellanåt samtidigt som de är bortdomnat.

- Ena vaden känns så otroligt konstig så stödstrumpor är ett måste.

- Hittat en liten ömande bula under armhålan som jag hoppas är en finne eller hårsäcksinflammation.

- Psyket, har nog aldrig mått såhär dåligt psykiskt och har inte lust med något. Vill bara att veckorna ska gå.

- Sen ständiga diarrén. Har nu googlat tyvärr och ser att många gallstensopererade får leva med denna diarré. Jag som trott att den berott på medicinen jag fått men nu har jag inte ätit medicin på en vecka men det är fortfarande diarre. Jag kan inte ha långt till toan om jag säger så. Jag hoppas verkligen jag är så lyckligt lottat att de går över .




Så skönt att ha smågrabbarna som får en att tänka på lite annat i mellanåt samtidigt som de är så svårt att inte kunna må dåligt inför dom. Iallafall inte visa hur jäkla dåligt jag mår, även om dom märker att jag har ont. Man måste vara stark inför dom och när man mår såhär är det en extra utmaning, samtidigt så är det dom som får en att kämpa rent psykiskt! Dock känns de så hemskt att klaga när man ser en man igår på sofias änglar som trots att dom amputerat armar och ben men fortfarande kämpar och har en vilja och en kraft att komma tillbaka. Jag bara klagar och har inte den där kämparglöden inom mig.



Imorgon ska jag till läkaren för nya leverprover. Vi får se om den börjar repa sig!



Vad vore jag utan era andetag   

  



Hyllar låten Hard times med Seinabo Sey. Bryggan i den låten kan vara det bästa jag någonsin hört.


/ A




Av Fröken Svår - 4 mars 2016 11:40

Fortsättning på förra inlägget om att doktorn kom in och sa att jag började bli gul och att operationen skulle bli med bonus på tisdagen men troligtvis onsdagen.



Vaknade upp på tisdagen och sa till Anki att detta kommer bli en lång dag av väntan på morgondagen då jag skulle opereras. Kunde ju inte ens lyssna på musik med hörlurar utan att börja gråta för varje låt påminde mig om barnen. Satte mig på sängen för att läsa lite skvallerblaskor och passade på att skicka iväg ett hjärta till Jens vid 10:15. Precis när jag skickat smset stormade två sköterskor in och sa att jag skulle opereras NU! Så jag fick springa till duschen för att tvätta hela kroppen med sånt där speciellt antibakterieschampootvål. Dom hann knappt berätta hur jag skulle göra utan påpekade bara att jag skulle skynda mig. Tog på mig operationskläderna och sprang vidare till mitt rum där läkaren väntade. Han förklarade operationen och sa att dom skulle börja med titthålsoperation men funkar det inte så måste de öppna upp och då kommer jag vakna med två slangar ut från magen som skulle sitta i 1 vecka. Först skulle man ta bort den ena T-dränet sen ha kvar skvallerdränet i 24 timmar till.  Jag kände att pulsen började gå upp och tårarna kom. Förklarade för sköterskorna att det är ju ingen som vet att jag ska opereras så dom lovade att ringa Jens.


 

Kom ner till operation 10:40 (25 minuter efter jag fått reda på att jag skulle opereras)  och fick träffa narkosläkaren och massa annat folk. Allt gick väldigt snabbt och tjoff så var jag sövd. Var inte alls så läskigt som jag trodde det skulle vara och när jag vaknade så kändes det som om det gått 5 minuter men jag såg på klockan att hon var 16:40. Förstod då att operationen tagit lång tid och jag förstod att jag fått slangar från magen. Kände ingen smärta direkt förutom i armen som legat i en dålig ställning i alla dessa timmar. Uppvaket var jobbigt för de var en tjej som ropade efter sin mamma hela tiden och personalen var inte trevlig mot henne. Bredvid mig låg det en man som bara ville ha mer och mer smärtlindrig och blev otrevlig. Sen kom det en kvinna som var så svag och nån sekund trodde dom hon hade dött så de fick sitta en sköterska vid henne hela tiden. Dom kom och berättade att Jens var utanför men inte fick komma in. Sen pratade sköterskorna över huvudet på mig och jag hörde hur dom pratade om min pojkvän som stod utanför. Pojkvän herregud, lät ju som jag var 14 år!!


Mitt snitt precis under hängtuttarna så bättre placering hade man ju önskat.

 


Jens berättade sen att avdelningen ringt vid 10:50 och sagt att jag var på väg till operation och det skulle ta 2 timmar så när han ringde vid 15:00 så sa dom att jag var på uppvaket. Vid 16 var han på sjukhuset och får då höra att operationen inte är klar ännu. Må tro att han var orolig.



20:30 fick jag komma upp på rummet igen. Pernilla en av dom fantastiska sköterskorna hämtade isvatten till mig efter operation. Kan vara det godaste jag druckit någonsin! Dock ville jag inte dricka för mkt för jag hade ingen kateter och ville inte gå upp och kissa. Blev lovad att få kissa på bäcken. Så när jag ringde på klockan och fick den där pottan att lägga i sängen så gick det verkigen inte att kissa. Så konstig känsla att inte kunna kissa fast man är kissnödig. Fick snällt vänta några timmar till då en sköterska kom och hjälpte mig på toaletten. Så hemskt att någon behöver dra ner ens trosor och sätta en på toaletten. Där fick jag sitta en stund och så kom det till slut kiss. Det kom en hurtig sjukgymnast också som skulle tvinga mig att hosta. Galna människa, inte tusan ville jag försöka hosta dagen efter operation. Fick iallafall en andningspip som var bra för jag syresatte inte blodet som jag borde.Läkaren kom upp och berättade att gallblåsan var rejält inflammerad och det var bra att få bort den. Den hade tydligen varit inflammerad flera gånger, så de är säkert den smärta jag haft i flera år när jag trott de var magkatarr. 3 stenar satt fast i gallgången och dom fick inte bort dom utan fick öppna upp. Operationen tog över 5 timmar och dom var 3 läkare som opererade. Resten av onsdagen har jag inget minne av.



Dagen efter operation med andningspipen i munnen.

 


Torsdagen var hemsk. Fy fasen vad ont jag hade och när sköterskan N (kallar henne N för jag vill inte skriva ut hennes namn) försökte få upp mig i sängen höll jag på att ge upp. Kändes som jag skulle gå av! Den sköterskan är den enda jag hade problem med för hon hade ingen som helst förståelse. Kom upp så jag satt på sängkanten iallafall och då kommer sjukgymnasten igen och säger att jag ska åka hem på permiss dagen efter och komma tillbaka på måndagen. Förklarade att jag kan ju inte komma upp ur sängen själv eller gå på toaletten själv hur ska jag kunna vara hemma?! Då sa hon att vi skulle öva upp och ner stigning i sängen. Jag förklarade för henne att jag varken hade viljan eller orken att öva upp och ner stigning i sängen som var det värsta! Jag visade min hand som skakade och sa "ser du inte hur jag skakar, jag har ju inte ätit nån riktig mat på 2 veckor" (förutom den där kycklingpajen på jobbet). Jag ser det sa hon men vi försöker ändå.  Jag bröt ihop och till min räddning kom Mia, den bästa sköterskan som inte ens hade vårat rum. Anki min fina rumskamrat förklarade läget för Mia. Då ställde Mia upp för mig och sa att detta inte var någon bra idé och om jag inte kände att jag kunde gå på permiss så skulle jag absolut inte göra det. Mia klappade om mig och alla gick därifrån, det gjorde att jag reste mig upp efter 3 timmar sittande på sängkanten. Vilken seger och allt tack vare Mia!! Jag gick sen 15 varv med gåvagnen i korridorren á 140 meter.


  


Mia fixade så att jag och Anki skulle få prata med en kurator om allt som hänt med dödsfallet på salen och allt. Jag kände mig då så stark så jag sa till min sköterska N om hon kunde stå utanför medans jag försökte kissa själv. Jag lyckades kissa själv och när jag var klar säger N att hon inte stått utanför. Varför var hon tvungen att berätta det? Kunde hon inte bara låtsas. Förstår hon inte hur jävla liten man känner sig när man som vuxen behöver be någon med hjälp på toaletten. Idiot! Pratade med kuratorn men tyckte inte det gav så mkt. Matlusten var borta men de försökte ge mig mat med mycket salt i för att jag tappade så mkt salt i vätskorna från dränen. Var uppe hela dagen tills jag skulle sova för jag inte ville ta mig upp och ner i sängen. Sa även ifrån mig besök från familjen då jag kände att jag mådde såå dåligt.


"mumsiga" soppan jag skulle försöka få i mig...

 


På fredagen var jag piggare och mamma och pappa kom med pojkarna och hälsade på. Så fint att se dom. Såg hur glad Albin blev över att träffa mig. Jag hade ju lixsom stängt av dom för att orka med, rent egoistiskt. Tänkte aldrig på att dom kanske saknade mig. Dom fick glass av sköterskan Vera. Hon var så gullig och kom in med närings milkshakes till oss på kvällarna. Jättegoda och det kändes så lyxigt.

Bestämde mig för att åka hem på permission över dagen på lördagen. Vaknade upp och mådde jätteilla och kände mig svag men fick tablett mot illamåendet och sen kom Jens och hämtade mig. Kändes väldigt konstigt. Jättefint att komma hem och pojkarna blev såå glada! Fick vagga joel till sömns i vagnen och sen satt jag och ritade med Albin. När vi ritade så kände jag hur dåligt jag började må. Alldeles svimfärdig och illamåendet . Trodde att de berodde på att jag behövde mat så jens dukade fram spagetti och köttfärsås. Jättegott men när jag nästan ätit upp allt så  mådde jag ännu sämre och skrek på Jens att han skulle hämta min kräkpåse och så spydde jag som en gris. Fick lägga mig och vila på soffan och sen vid 16 var det dags att åka tillbaka till sjukhuset. Väl där kom magen igång och då kändes det bättre så jag fick i mig en macka!


Världens bästa killar kom och provade min säng :-)

 


På söndagen kom Karin på besök. Så fint att få prata några timmar och tänka på annat. Uppskattades väldigt mkt! Dagarna är så otroligt långa på sjukhuset så att folk kommer betyder mkt. Samtidigt fick jag veta att Albin fått 40 graders feber. Var hemskt att behöva ligga på sjukhus när min lille kille var så sjuk hemma.

På måndagen vid 10 var det dags att göra röntgen för att se om det såg bra ut i magen och att det inte läckte. Kom in i rummet för röntgen och ser en brits som är högt upp och alldeles platt. Jag tänkte hur ska jag komma ner på denna och framförallt hur ska jag komma upp. Har ju haft hjälp av min säng som går att hissa upp och ner när jag skulle komma i. Försökte ta mig ner och dom slet i mig och jag grät och sa att jag  måste prova själv. Kom ner till slut men fick panik över hur fasen jag skulle ta mig upp. En mysig läkare gjorde undersökningen och kom fram och sa att allt såg bra ut och att hon själv opererat bort gallan några månader tidigare så hon visste vilken skit det var. Där och då bestämde jag mig, det klart jag ska komma upp från den här jävla britsen utan problem! Och tack vare hjälp från en av tjejerna gick det. Jag kände mig så glad, och skrev till Jens hur mkt jag älskade livet och att jag äntligen skulle bli av med slangarna.


 


Det kom in en ny paranttant in på vårat rum som körde med sköterskorna. Hon skulle bara göra röntgen under 4 dagar och hade inte ens opererats men ändå körde hon med personalen. Hon ringde på klockan och sa att vattnet i kannan var ljummet ( herregud det är väl bara att hämta själv tänkte jag, sköterskorna har ju annat för sig). Sköterskan tog hennes kanna och kom med nytt kallt vatten och då säger tanten " Jaha jag tänkte mig saft denna gång".  Sen ville hon ha bubbelvatten utan bubblor så sköterskorna hämtade en flaska ramlösa och stod sen och rörde bort bubblorna med

en sked åt henne. Skulle kunna skriva ett helt inlägg om henne och hennes turer med allt.


Sen den senilatanten som låg i vårat rum .Hon låg snett mitt emot mig så vi såg varann hela tiden.. Jag gick och hämtade vatten hos henne eftersom vattenkranen var precis vid hennes säng. Så en gång sa jag " Jag kommer och lånar lite vatten av dig" och då svarar hon " Har du inget vatten på ditt egna rum" Haha jag höll på och vika mig av skratt och förklarade för henne att jag låg ju i samma rum som hon.



Den dagen hade Anki fruktansvärt ont, och jag bara låg i min säng och ville gråta och hjälpa henne. Det tog extra hårt när någon man tycker om har ont. Dagen gick och vid 18 stängde  en läkare av T-dränet , dom drog inte ut det som dom först sagt till mig men förklarade ingenting utan sa bara om du får ont i magen så måste du säga till för då läcker det galla i magen. Då blev jag riktigt orolig och gick och kände efter hela tiden. Fick panikkänslor och till slut förklarade en av sköterskorna Cassandra i lugn och ro för mig att dom bara stängt av dränet istället för att dra ut det för att de var lätt att koppla på om de skulle läcka. Blev lite lugnare och kunde somna.


Mina små handväskor ;-)

 


På tisdagen så drog dom skvallerdränet och sa att dom skulle dra t-dränet på torsdagen, som sen kom att ändras till måndag för att till slut bli på onsdagen vecka efter. Att dra dränet var verkligen ingen rolig historia, fy så otäckt och ont gjorde det också. Usch! Sen kom mamma och hälsade på för pappa blivit smittad av viruset Albin bar på. Även Jens och Joel låg med feber. På eftermiddagen kom Fia och hälsa på också.Hon åkte från jobbet i barkaby för att hälsa på. Så gulligt. Dock kände jag mig väldigt konstig, dels i magen men även i huvudet. Så jag var inte riktigt med och kände mig korkad som var tvungen att koncentrera mig så mkt på att vad hon sa.  Dock jättetacksam att hon kom. Vänskap har verkligen fått en ny innebörd för mig när jag gått igenom detta med folk som hört av sig via sms, mail och facebook och kommit och hälsat på. Man förstår vilka som är äkta !


På onsdagen fick både Anki och jag åka hem. Vilken lycka att vi två som haft varandra och sett 5 personen åka in och ut på platsen bredvid Anki skulle få åka hem samma dag, men samtidigt var det blandat med oro. Man blir så trygg och bekväm på sjukhus. Jag skulle få åka hem på permission en vecka och sen komma tillbaka och dra dränet och klamrarna. Så mamma och Albin hämtade mig  och jag kramade om Anki. Kändes ledsamt att lämna henne men vi bytte nummer iallafall och så kom jag kom hem till en sjukstuga. Joel och Jens var inte pigga alls. Tiden hemma gick jättelångsamt och jag kände hela tiden efter om jag hade ont. Fick blombud av bror Fredrik med familj och på fredagen kom det blombud från Pillan med familj. Så tacksam!


 


De två första nätterna sov jag i soffan för att inte bli smittad av pojkarna eftersom vi sover alla i samma säng uppe. Onsdagen var första kvällen utan blodförtunnande och jag tyckte mitt ben kändes konstigt så på morgonen ringde jag in och frågade om de kunde vara en blodpropp för det såg konstigt ut på benet men de trodde dom inte. Levde med stödstrumpor några dar så kändes det bättre.  Vi åkte till doktorn med barnen på torsdagen för då hade Albin fått 40 graders feber igen och Joels feber höll i sig. Ingen halsfluss eller öroninflammation iallafall men vi fick hostmedcin och åkte hem.


Min sjuka lilla plutt   

 




På fredagen tyckte jag att min slang började skava och hade lite bildkonversation med Mattis och vi bestämde att hon skulle komma på söndagen och lägga om mitt sår. På lördagen gick vi en promenad för att handla välling och det tog 1 timme och 20 minuter för mig att gå  fram och tillbaka till ica som ligger så nära. Barnen låg så gott nerbäddat i vagnen.  Så tacksam att Joel dricker välling för det är det enda han fått i sig på en vecka typ. På söndagen kom bror Henrik med familj med blommor och doftljus och Mattis la om mitt sår. Så lyxigt att ha någon som kan sånt där. Så efteråt kändes det mkt bättre igen och pojkarna började bli piggare, men tyvärr blev Joel sämre igen..



Bild jag fick av Jens på sjukhuset ...som jag längtade efter dessa 2!

 


Natten till måndagen vaknade Albin upp och behövde bajsa. Efter de la vi oss för att sen flyga upp över att han vattenkräktes. Lyckligt nog blev det inget mer av det.


I onsdags åkte jag för att ta bort t-dränet och klamrarna. Det gick bra och t-dränet kändes bättre att dra än skvallerdränet. Såret såg jättefint ut sa dom så de känns ju bra samtidigt som man har så ont. Det var inte så konstigt sa läkaren eftersom dom skurit igenom så mkt när dom öppnade upp. Igår hade jag besök av Jennie och det var så skönt att ha någon här eftersom grabbarna började dagis efter vab i 11/2 vecka hemma och Jens jobbar sina sista tbå dagar på sitt jobb inann han byter jobb på måndag så blir det lätt tomt. Jag slapp oroa mig utan bara prata igenom allt som vi inte hinner på jobbet. Så jag var jätteglad att hon kom.


Älskade Joel som äntligen blev piggare och ville leka med silen som hatt.

  

Jag har verkligen känt mig omtyckt med alla krya på mig hälsningar samtidigt som jag aldrig känt mig såhär ensam i hela mitt liv. Jättesvårt att förklara, men man lever som i en bubbla och jag gör det fortfarande. Just nu känns det som om jag aldrig kommer bli bra igen. Har så ont i huden kring såret, sen har jag fått två stora utslag på magen och benet. Mitt andra ben är bortdommnat på övre delen av låret och runt knät gör det jätteont att känna på huden. Som att det är brännskadat. Sen tyckte jag att jag har ont inuti där gallan satt men vet inte alls om man kan ha det. Smärtan är svår att lokalisera. Sen mina känslor, så lycklig, tacksam, rädd, orolig, less på samma gång.


Mitt ben, syns inte hur rött det är för blixten är på.

       


 

Förut har jag alltid sagt att pengar löser alla mina problem. Men vem tusan behöver pengar när man ligger sådär på sjukhus. Det enda man vill är ju att bli frisk. Ta hand om er och om det är nått som oroar er sök hjälp direkt för det kan rädda erat liv, det har jag fått sett på sjukhuset. Vården jag fått under dessa 12 dagar har varit fantastisk och jag har verkligen berömt sköterskorna och läkarna för deras jobb.


Nu vill jag bara att allt ska vara som vanligt igen...jobb, dagis, helg.


 


Tack för alla hälsningar och kommentarer, dom värmer verkligen! Detta inlägget tog 2 timmar att skriva!!


/A

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Amodernmyth med Blogkeen
Följ Amodernmyth med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se