Nu har Albin sommarlov!  Egentligen skulle han gå till den 5 juni men eftersom Joel ville komma ut så sent så känns det inte som att det är någon idé att han ska gå tillbaka till dagis nästa vecka. Så nu blir det ett långt lov för honom , från 14 maj till 19 augusti. Jag har märkt att många lämnar det äldre barnet på dagis och sen är mamma, pappa och bebisen hemma själva. Jättekonstigt i min värld! Jag tycker det är självklart att det äldre barnet ska vara hemma med familjen när en nyfödd har kommit in i familjen.   

Glömde ju skriva att jag åkte in till akuten i lördags för 1177 trodde att jag hade fått en infekterat sår. Men doktorn på akuten trodde inte att det var infekterat. Hmmm trodde inte? Vilken fantastisk läkare. Sen undrade han hur snabbt jag kunde få komma till en doktor ifall det är infekterat. Där ligger man på akuten i tre timmar och det är svaret man får...vi tror inte att det är infekterat men hur snabbt kan du komma till en doktor. Jaa jag som trodde jag var hos en doktor nu!

Igår fick vi besök av Janne och Jennie. Dom hade med sig massa fina kläder till Joel och fina presenter till Albin. Första besöket som inte tillhörde familjen. Denna gång har jag varit lite mer sliten än förlossningen med Albin så jag har inte riktigt orkat men nu så :-)  

Idag har Joel och jag myst själva på förmiddagen för Jens och Albin åkte till Jens jobb en sväng. Det är mycke där just nu för oljan ska flytta iväg och det ska komma in mer kakel så det ska organiseras och så. På eftermiddagen så var vi till bvc och jag tog bort dom sista klamrarna. Det var inte helt läkt ännu men klamrarna gjorde ingen nytta längre. Jag har lite ondare nu efteråt så det var trist eftersom jag kände mig lite piggare. Albin tog fästingspruta och han var så otroligt duktig! Sa inte ett ljud trots att han sa att det gjorde ont efteråt. Han fick 4 bilar och en bulle av oss för att han var så duktig. Lillebror vägdes och mättes och nu är han 57 cm lång och väger 4900 så han har gått upp 100 gram på 12 dagar!

Jag själv ställde mig på vågen idag och jag har gått ner 18 kilo på 12 dagar! Det har verkligen trissat mig så nu är både jag och Jensa invägda och har ett mål fram till 10 december då vi firar 10 år som par. Heja oss!

/ A

Blivit uppvaktad av mina grabbar på morsdag. En fin klocka och ett halsband som Albin valt ut. Så tacksam! Vi har även haft besök av min bror Henrik med familj. Nu sitter vi och kollar på valet innan det är dags att sova. /A

Vardagen fortsätter och vi lever i vår lilla bubbla och är sådär överlyckliga och tacksamma hela dagarna. Fantastisk känsla. Jag läker sakta men säkert, och igår tog bvc-"tanten" bort några "häftklamrar" ur min mage. Det hade inte läkt helt så jag ska till dom i nästa vecka och ta bort resten. Sen får jag ju inte lyfta på minst 4 veckor men jag blir ju inte sjukskriven så att Jens kan vara hemma och vara pappaledig. Galet system vi har i Sverige. Jag frågade läkaren hur jag då skulle göra eftersom jag har en 2,5 åring hemma som jag måste ta hand om som ska upp i vagnen, upp på skötbordet och in i bilen osv. Då svarade hon att vi nu hade 2 veckor på oss att lära honom dessa saker själv. 2,5 åringar kan mer än man tror svarade hon. Herregud jag blev så förbannad, Albin är ju fortfarande en liten kille och ska inte behöva lära sig att klättra upp på skötbordet ( som dessutom är farligt )  för att han fått en lillebror. Han har aldrig begärt att bli storebror! Jag tycker barn ska få vara barn så länge det bara går!

Nu är ju våran kille extremt duktig så jag stod i duschen igår och bara grät av stolthet. Jag gick nämligen upp ur sängen igår för att bege mig till toan och jag hade jättejätteont. Då klättrar han ner från sängem, springer mot toan och öppnar dörren och säger varsegod! Sen ger han mig en slängpuss och stänger dörren. Alltså jag smäller av vad fantastisk han är. Så fort jag tappar något så hjälper han mig och plocka upp det för han vet att mamma har plåster på magen. När Joel skrek efter mat så tystnade han och då tittade jag bak och där satt Albin med ett finger i hans mun och så säger han " Han suger på mitt finger ".   

Igår tog vi oss ut hela familjen och köpte blommor till trädgården. Det är ju rena sommaren nu så jag hoppas att frostnätterna är slut så dom håller sig fina. Syskonvagnen fick provrullas för första gången och den gick fin fint :)

Sen kom bvc och hälsade på och Albin höll låda med gitarren och mikrofonen så vi alla fick oss ett gott skratt! När bvc tjejen gick så stannade hon vid dörren och vände sig mot oss och sa " Ni är verkligen en jättefin familj ". Dom orden värmde så otroligt i mitt hjärta.

Idag är det jättevarmt så vi har tagit fram poolen och Albin har badat i två timmar. Vi gjorde ett liten uppehåll för lunch också. Nu sover båda grabbarna och laddar energi för mera lek på eftermiddagen. Tänk att vi fått ha Joel hos oss en hel vecka. Han är så otroligt snäll och han verkar trivas med livet . Som nu när han låg i vagnen bredvid mig och sov trodde jag men när jag titta så ligger han helnöjd och kikar runt och säger ingenting.  Hoppas ni har det gott och får en trevlig helg!

/A

Har nu hunnit smälta det som hänt en aning och är så tacksam att allt gick bra. Tror inte att så många kommer orka läsa hela berättelsen och vissa förstår nog inte varför jag delar med mig men det är mitt sätt att bearbeta detta som ändå var en jobbig situation som slutade väl! Har lagt in lite blandade bilder mellan texten, kanske är det svårare att hänga med då men jag vill få in så mycke bilder som möjligt.

Jag hade ju igångsättningstid den 16 maj klockan 8 på akademiska men redan på onsdag kväll började jag få lite värkar som sen avtog på natten. På morgonen på torsdagen så fick jag tillbaka värkarna igen som var kraftiga och med 10 minuters mellanrum ungefär men det höll sig där hela dagen men på natten blev värkarna kraftigare. Jag duschade och hade kontakt med akademiska då jag helt plötsligt fick för mig att bebisen inte låg som den skulle men sen så helt plötsligt så kändes det ett huvud neråt igen så då avvaktade vi. Värkarna kom oregelbundet så en timme var det 3 minuter i mellan värkarna och nästa timme så var det 7 minuter emellan. Men vid 05:45 så sa jag till Jens vi måste åka NU! Jens ringde mamma som var här på 5 minuter och vi åkte in och jag hade värkar varannan minut hela vägen in till Uppsala.

Väl där var det en trött människa som tog emot mig och jag förklarade att det trycker på jättemycket (vattnet hade dock inte gått) och så kom det värkar och hon försökte ta blodtrycket om och om igen. Jag blev frustrerade och började gråta och hon sa: “ Ja det är lite jobbigt men vi hoppas du kommit en bit på vägen i dit värkarbete, jag ber en barnmorska komma in"

Blommor från min mamma och pappa.

Sen går det 15 minuter och jag skriker för att de trycker på så otroligt. Så kommer det in en barnmorska som inte heller fattar nått utan kopplar upp mig till ctg på för att kolla hjärtljuden hos bebisen. Jag frågar om hon kan kolla hur bebisen ligger eftersom den legat på tvären förut och hon känner men vet inte riktigt hur den ligger så hon säger att morgonpersonalen som ska börja snart ska kolla med ultraljud efter ctg kurvan. Efter ytterligare 20 minuter då jag känner att jag går av snart så kommer en barnmorska in och börjar kolla med ultraljudet och ser att bebisen ligger på tvären. Jag säger till henne att jag klarar inte mycket mer nu och hon svara “ Lilla gumman , man klarar mer än man tror. Nu andas vi igenom den här värken också” Jens försöker förklara att såhär lät hon förra gången när det var dags för vår son att komma ut! INGEN LYSSNAR. Till slut säger hon: “ Ja men vi kanske ska känna hur öppen du är” Så känner hon och så får hon ett annat ansiktsuttryck och säger " Mmmmm du är helt öppen och fosterhinnorna buktar ut och kan spricka när som"

Hela rummet fylls av folk och en doktor kommer in. Hon börjar titta med ultraljudet och så känner hon också länge hur öppen jag är. Till slut skriker barnmorskan som kände första gången att “ SLUTA KÄNN, TA ETT BESLUT, VAD SKA VI GÖRA” Doktorn velar och velar och jag skriker “ Mitt barn kommer dö, mitt barn kommer dö ni måste ta ett beslut”. Doktorn säger då att vi kan försöka föda i säte vilket dom andra barnmorskorna/undersköterskorna runt omkring inte tycker är någon bra idé eftersom jag gått över 2 veckor och dom vet inte hur stor bebisen är. Jens försöker förklara att jag är helt slut och jag säger att jag klarar inte att föda i säte. Då kommer doktorn fram och säger att det handlar om inställning. Jo mkt möjligt men att ha haft ont så länge och ingen som lyssnar på en så orkar jag inte ha någon positiv inställning.

Barnmorskan skriker till läkaren igen “ NU BESTÄMMER JAG, VI KAN INTE VÄNTA LÄNGRE, BOKA OPERATION”. Sen så sitter det nålar i ben och händer och jag är snabbt klädd. Vi får lämna alla våra saker i undersökningsrummet och jag flyttas till en annan säng. Dom kör ut mig och slår i alla jäkla dörrkarmar och kör mig mot hissen. Där larmas det till folk i hissen att dom ska utrymma hissen. Så frågar barnmorskan läkaren “ Har du bokat operation?" och då svarar idioten “Nej” så då blir det bråk igen.

Första mötet mellan bröderna   

Väl uppe på operation så fattar ingen vad som händer. Jens får byta om och jag får massor med människor i mitt ansikte som presenterar sig. En narkosläkare frågar mig om jag har hjärtproblem flera gånger och jag svarar nej varje gång men att jag ätit trombyl av andra orsaker. Han förstår ingenting och säger till dom andra att jag har hjärtproblem och ätit trombyl så jag måste sövas. En överläkare förklarar för honom att jag ätit trombyl för graviditeten inte för hjärtproblem och dom börjar bråka och läsa i min journal. Samtidigt får jag massa läkemedel insprutat och hjärtgrejer påkopplat. Han fattar tillslut och försöker sticka mig men det går inte säger han. Så jag får beskedet att jag måste sövas igen och Jens får gå ut igen. Då ryter en annan överläkare till och säger att dom ska ta in en annan narkosläkare som ska prova, och jag får då beskedet att dom ska försöka igen. Denna gång lyckas dom och jag bedövas snabbt. En helt sjuk känsla.

Jag tittar runt i rummet och jag säger herregud vad med folk och dom berättar att dom är 11 personer som står runt mig. Alla presenterar sig och vad dom har för uppgift och sen sätter dom igång. En kvinna tar bilder under ingreppet som jag inte kommer våga se på 40 år!

Dom förklarar för mig att när bebisen kommer upp så kommer dom visa den för mig och sen ta ut och torka av och väga den. Så startar dom och det är en sjuk känsla i kroppen. Så säger en sköterska till Jens att “ Nu kan du ställa dig upp för nu kommer bebisen “ och det gör han och sen berättar han att det är en liten pojke. Jag blev så lycklig och tårarna kom.

Dom visar upp honom jättesnabbt för mig och jag förstår att det är något som är tokigt och sedan hör man “ Kalla på barnläkaren “ . Han andas inte själv utan måste få hjälp med det och får en mask över munnen och efter några försök och ett antal minuter så kommer andningen igång av sig själv. Fy tur att jag slapp se det och stackars min älskade Jens som står bredvid och ser allt hända och kan ingenting göra. Men dom sa att de var ganska vanligt att det blev så vid kejsarsnitt för det blir ingen naturlig utgång för bebisen.

Dom mäter honom och säger till Jens “ Hoppas ni inte köpt för mycke små kläder “ och säger sen att han är hela 56 cm lång och väger 4830 gram. Sen kommer Jens in till mig med honom och lägger han på mitt bröst. En perfekt , underbar liten pojke.

Jens får åka upp till BB med honom medans dom syr ihop mig. Jag känner att jag behöver kräkas men det finns ingen kraft att kräkas för man är ju helt förlamad. Fruktansvärd känsla. Sen får jag ligga på uppvaket och titta ut över Uppsala och längtar efter mina killar samtidigt som jag hör folk kräkas bredvid mig.

Vid 11.30 så får jag komma upp på vårt rum på BB som är detsamma som min bror och svägerska låg på för 2 månader sen. Jättetrevlig personal men vi blev helt blåsta på vårt fika som man får efter förlossning med flagga och cider i champagneglas och smörgåsar. Riktigt tråkigt tyckte vi. Redan första kvällen är jag uppe och vankar mig framåt. Barnmorskan som varit med och känt hur öppen jag var kom in och förklarade förloppet för oss och hon sa att dom fick panik och hon tyckte också doktorn var virrig. Det var en sensation för dom också , för dom vet i princip om alla barn som inte ligger som dom ska så det var därför det blev kaos och hon sa att när hon kände att mitt vatten höll på att gå så vart hon så rädd. Hon sa “ hade vattnet gått där och då så vet vi inte vad vi hade gjort och vad som kommit ut. Det kunde varit en fot som trillat ut och ja vi var så otroligt rädda själva” Från att hon lilla gummat mig inne på undersökningsrummet så stod hon nu och sa hur fantastisk jag var som varit öppen 10 cm och gjort allt jobb hemma och sen kommer dit och få gå igenom det här kaoset.

Albin sätter sig ofta hos lillebror Joel och myser. Vi har aldrig sagt att han ska sätta sig hos honom utan han tar själv det beslutet. Så underbart att se och mitt hjärta fylls av kärlek.

På lördagen vaknar jag upp och dom tar bort droppet och katetern och när jag reser mig har jag jätteont. Kan knappt gå och Jens får hjälpa mig med toabesök och kläder och allt. 2 alvedon och 1 ipren var 8:onde timme är ju den smärtlindring man får men jag bad om lite morfin till slut för att kunna gå. Då känndes det bättre och jag kan på kvällen duscha. Jätteskön känsla och jag kämpar och får till slut på mig trosorna själv, en riktig seger. Natten till söndag ligger jag bara och gråter, dels för att amningen inte funkar och sen längtar jag så mycket efter Albin och på sköterskan så låter det som att jag ska bli kvar länge.

På söndag morgon är jag mycket bättre men ser ut som sju svåra år efter allt gråt. Jag följer med och hämtar frukost och sen städar vi rummet och sätter igång musik. En annan sköterska kommer in och säger “ Oj va fint ni har gjort. Såhär har vi aldrig sett någon göra förut. Hur känner ni för att åka hem?”

Lyckan i min kropp då är så total så min puls slår jättehårt. Tänk att få åka hem till vår älskade Albin och visa upp hans vackra lillebror Joel. Dom tar pku prov på Joel och sen kommer en doktor in och pratar om ingreppet och sen får vi åka hem!!! Först till apoteket och hämta ut sprutor som Jens ger mig varje kväll mot blodproppar.

Joel med sin 2 månader äldre kusin Max

Tänk att mormor fick rätt, en pojke , fredagen den 16 maj! Albin är ju född fredagen den 16 december.

Här hemma går det jättebra och Albin är så go mot sin lillebror. Jag är så lycklig men gråter ofta för att dom är så fina mina älskade söner. Tänk va lyckligt lottad man är som fått två friska underbara barn.

Men jag kan aldrig för mitt liv förstå hur man kan välja kejsarsnitt. Läkningen är ju värre än en “vanlig” förlossning. Jag fick ju dessutom gå igenom hela värkarbetet och sen läkningen från kejsarsnittet som grädde på moset. Men jag skulle göra om det hundra gånger bara jag fick min älskade Joel varje gång.

Albin satte sig och sjöng för Joel när vi gjorde frukost i morse   

Nu har jag tre pojkar i mitt liv och är oerhört tacksam och lycklig!       

Så kom pyret äntligen, som visade sig vara en perfekt liten kille som fått namnet Joel. Lite väl dramatiskt vart förlossningen då det vart akut kejsarsnitt men nu är vi hemma och hela familjen är samlad. Jens är en klippa! Jag har svårt att röra mig och får inte lyfta. Jag och Joel ligger i sängen och myser medans Albin och Jens är ute och cyklar. Albin fick nämligen en trehjuling av Joel som en storebrorspresent :-) När Albin kom hem igår sprang han in i vardagsrummet där Joel satt och så tvärstannade han, tog ett steg bak och sträckte sig efter min hand. Sen gick vi fram och Albin var så gullig. Resten av kvällen hjälpte Albin till med allt och när vi åt så kunde han inte koncentrera sig utan hoppade ner till Joel flera gånger som satt i sin babybjörn och klappade honom på kinden. Lycka att se! /A

Idag hade jag Albin hemma från dagis för det är ju så trist att bara gå och vänta. Han livar upp mig :-) Måste ju berätta att mina gravidcravings denna gång är ungefär samma som med Albin (slicka på nya torra köks/disksvampar) men nu är det mer att känna på skumtvättservetter och lukta på nytvättad blöt tvätt. Haha alltså man är ju inte klok nånstans :-) Vi var till mvc idag och allt såg bra ut. Pyret ligger neråt och kommer så att göra sa barnmorskan. Bra där pyret!! Sen åkte vi och handla på coop. En som jobba på coop tyckte nog att vi såg förvirrande ut och fråga om hon kunde hjälpa till så då bad vi om middagstips och fick en hel drös. Supertrevlig var hon! Så det blev god middag och tårta för att fira min namnsdag (Linnéa idag). Nu blir det sängen! /A

10 dagar över BF och magen växer! Det kommer vara en stor bebis som kommer ut för nu ägnar den sig ju bara åt att växa. Puh! Det är de ända som känns jobbigt annars mår jag bra. Har energi kvar och vankar bara som en elefant om jag suttit/legat ner för länge. Imorgon blir det mvc besök igen! Tog en magbild idag, Vecka 41+3 ! Annars så försöker jag göra allt för att få ordning på min tandköttsinflammation, jag försöker överleva denna halsbränna och så leker vi med bilar. Dagarna går även fast man väntar :-) /A

Va roligt att så många var med och gissa på bebisens datum! Det är bara 15:e som ingen gissat på. Idag så har vi köpt gummistövlar, lunchat på stan och bakat massor. Citronmuffins, kokoskakor, havreflan och strassburgare vart det. Nu har vi gjort i ordning den årliga fulflaggan inför eurovision. Den är ihop tejpad för att hålla ihop. I år satsar vi på en stor flagga också. Låten är inte alls min smak och jag tror inte den har nån vinstchans men man får supporta ändå! Imorgon åker vi nog till fjärdhundra och kollar in djurens dag. Trevlig kväll. /A