Fortsättning på förra inlägget om att doktorn kom in och sa att jag började bli gul och att operationen skulle bli med bonus på tisdagen men troligtvis onsdagen.

Vaknade upp på tisdagen och sa till Anki att detta kommer bli en lång dag av väntan på morgondagen då jag skulle opereras. Kunde ju inte ens lyssna på musik med hörlurar utan att börja gråta för varje låt påminde mig om barnen. Satte mig på sängen för att läsa lite skvallerblaskor och passade på att skicka iväg ett hjärta till Jens vid 10:15. Precis när jag skickat smset stormade två sköterskor in och sa att jag skulle opereras NU! Så jag fick springa till duschen för att tvätta hela kroppen med sånt där speciellt antibakterieschampootvål. Dom hann knappt berätta hur jag skulle göra utan påpekade bara att jag skulle skynda mig. Tog på mig operationskläderna och sprang vidare till mitt rum där läkaren väntade. Han förklarade operationen och sa att dom skulle börja med titthålsoperation men funkar det inte så måste de öppna upp och då kommer jag vakna med två slangar ut från magen som skulle sitta i 1 vecka. Först skulle man ta bort den ena T-dränet sen ha kvar skvallerdränet i 24 timmar till.  Jag kände att pulsen började gå upp och tårarna kom. Förklarade för sköterskorna att det är ju ingen som vet att jag ska opereras så dom lovade att ringa Jens.

Kom ner till operation 10:40 (25 minuter efter jag fått reda på att jag skulle opereras)  och fick träffa narkosläkaren och massa annat folk. Allt gick väldigt snabbt och tjoff så var jag sövd. Var inte alls så läskigt som jag trodde det skulle vara och när jag vaknade så kändes det som om det gått 5 minuter men jag såg på klockan att hon var 16:40. Förstod då att operationen tagit lång tid och jag förstod att jag fått slangar från magen. Kände ingen smärta direkt förutom i armen som legat i en dålig ställning i alla dessa timmar. Uppvaket var jobbigt för de var en tjej som ropade efter sin mamma hela tiden och personalen var inte trevlig mot henne. Bredvid mig låg det en man som bara ville ha mer och mer smärtlindrig och blev otrevlig. Sen kom det en kvinna som var så svag och nån sekund trodde dom hon hade dött så de fick sitta en sköterska vid henne hela tiden. Dom kom och berättade att Jens var utanför men inte fick komma in. Sen pratade sköterskorna över huvudet på mig och jag hörde hur dom pratade om min pojkvän som stod utanför. Pojkvän herregud, lät ju som jag var 14 år!!

Mitt snitt precis under hängtuttarna så bättre placering hade man ju önskat.

Jens berättade sen att avdelningen ringt vid 10:50 och sagt att jag var på väg till operation och det skulle ta 2 timmar så när han ringde vid 15:00 så sa dom att jag var på uppvaket. Vid 16 var han på sjukhuset och får då höra att operationen inte är klar ännu. Må tro att han var orolig.

20:30 fick jag komma upp på rummet igen. Pernilla en av dom fantastiska sköterskorna hämtade isvatten till mig efter operation. Kan vara det godaste jag druckit någonsin! Dock ville jag inte dricka för mkt för jag hade ingen kateter och ville inte gå upp och kissa. Blev lovad att få kissa på bäcken. Så när jag ringde på klockan och fick den där pottan att lägga i sängen så gick det verkigen inte att kissa. Så konstig känsla att inte kunna kissa fast man är kissnödig. Fick snällt vänta några timmar till då en sköterska kom och hjälpte mig på toaletten. Så hemskt att någon behöver dra ner ens trosor och sätta en på toaletten. Där fick jag sitta en stund och så kom det till slut kiss. Det kom en hurtig sjukgymnast också som skulle tvinga mig att hosta. Galna människa, inte tusan ville jag försöka hosta dagen efter operation. Fick iallafall en andningspip som var bra för jag syresatte inte blodet som jag borde.Läkaren kom upp och berättade att gallblåsan var rejält inflammerad och det var bra att få bort den. Den hade tydligen varit inflammerad flera gånger, så de är säkert den smärta jag haft i flera år när jag trott de var magkatarr. 3 stenar satt fast i gallgången och dom fick inte bort dom utan fick öppna upp. Operationen tog över 5 timmar och dom var 3 läkare som opererade. Resten av onsdagen har jag inget minne av.

Dagen efter operation med andningspipen i munnen.

Torsdagen var hemsk. Fy fasen vad ont jag hade och när sköterskan N (kallar henne N för jag vill inte skriva ut hennes namn) försökte få upp mig i sängen höll jag på att ge upp. Kändes som jag skulle gå av! Den sköterskan är den enda jag hade problem med för hon hade ingen som helst förståelse. Kom upp så jag satt på sängkanten iallafall och då kommer sjukgymnasten igen och säger att jag ska åka hem på permiss dagen efter och komma tillbaka på måndagen. Förklarade att jag kan ju inte komma upp ur sängen själv eller gå på toaletten själv hur ska jag kunna vara hemma?! Då sa hon att vi skulle öva upp och ner stigning i sängen. Jag förklarade för henne att jag varken hade viljan eller orken att öva upp och ner stigning i sängen som var det värsta! Jag visade min hand som skakade och sa "ser du inte hur jag skakar, jag har ju inte ätit nån riktig mat på 2 veckor" (förutom den där kycklingpajen på jobbet). Jag ser det sa hon men vi försöker ändå.  Jag bröt ihop och till min räddning kom Mia, den bästa sköterskan som inte ens hade vårat rum. Anki min fina rumskamrat förklarade läget för Mia. Då ställde Mia upp för mig och sa att detta inte var någon bra idé och om jag inte kände att jag kunde gå på permiss så skulle jag absolut inte göra det. Mia klappade om mig och alla gick därifrån, det gjorde att jag reste mig upp efter 3 timmar sittande på sängkanten. Vilken seger och allt tack vare Mia!! Jag gick sen 15 varv med gåvagnen i korridorren á 140 meter.

Mia fixade så att jag och Anki skulle få prata med en kurator om allt som hänt med dödsfallet på salen och allt. Jag kände mig då så stark så jag sa till min sköterska N om hon kunde stå utanför medans jag försökte kissa själv. Jag lyckades kissa själv och när jag var klar säger N att hon inte stått utanför. Varför var hon tvungen att berätta det? Kunde hon inte bara låtsas. Förstår hon inte hur jävla liten man känner sig när man som vuxen behöver be någon med hjälp på toaletten. Idiot! Pratade med kuratorn men tyckte inte det gav så mkt. Matlusten var borta men de försökte ge mig mat med mycket salt i för att jag tappade så mkt salt i vätskorna från dränen. Var uppe hela dagen tills jag skulle sova för jag inte ville ta mig upp och ner i sängen. Sa även ifrån mig besök från familjen då jag kände att jag mådde såå dåligt.

"mumsiga" soppan jag skulle försöka få i mig...

På fredagen var jag piggare och mamma och pappa kom med pojkarna och hälsade på. Så fint att se dom. Såg hur glad Albin blev över att träffa mig. Jag hade ju lixsom stängt av dom för att orka med, rent egoistiskt. Tänkte aldrig på att dom kanske saknade mig. Dom fick glass av sköterskan Vera. Hon var så gullig och kom in med närings milkshakes till oss på kvällarna. Jättegoda och det kändes så lyxigt.

Bestämde mig för att åka hem på permission över dagen på lördagen. Vaknade upp och mådde jätteilla och kände mig svag men fick tablett mot illamåendet och sen kom Jens och hämtade mig. Kändes väldigt konstigt. Jättefint att komma hem och pojkarna blev såå glada! Fick vagga joel till sömns i vagnen och sen satt jag och ritade med Albin. När vi ritade så kände jag hur dåligt jag började må. Alldeles svimfärdig och illamåendet . Trodde att de berodde på att jag behövde mat så jens dukade fram spagetti och köttfärsås. Jättegott men när jag nästan ätit upp allt så  mådde jag ännu sämre och skrek på Jens att han skulle hämta min kräkpåse och så spydde jag som en gris. Fick lägga mig och vila på soffan och sen vid 16 var det dags att åka tillbaka till sjukhuset. Väl där kom magen igång och då kändes det bättre så jag fick i mig en macka!

Världens bästa killar kom och provade min säng :-)

På söndagen kom Karin på besök. Så fint att få prata några timmar och tänka på annat. Uppskattades väldigt mkt! Dagarna är så otroligt långa på sjukhuset så att folk kommer betyder mkt. Samtidigt fick jag veta att Albin fått 40 graders feber. Var hemskt att behöva ligga på sjukhus när min lille kille var så sjuk hemma.

På måndagen vid 10 var det dags att göra röntgen för att se om det såg bra ut i magen och att det inte läckte. Kom in i rummet för röntgen och ser en brits som är högt upp och alldeles platt. Jag tänkte hur ska jag komma ner på denna och framförallt hur ska jag komma upp. Har ju haft hjälp av min säng som går att hissa upp och ner när jag skulle komma i. Försökte ta mig ner och dom slet i mig och jag grät och sa att jag  måste prova själv. Kom ner till slut men fick panik över hur fasen jag skulle ta mig upp. En mysig läkare gjorde undersökningen och kom fram och sa att allt såg bra ut och att hon själv opererat bort gallan några månader tidigare så hon visste vilken skit det var. Där och då bestämde jag mig, det klart jag ska komma upp från den här jävla britsen utan problem! Och tack vare hjälp från en av tjejerna gick det. Jag kände mig så glad, och skrev till Jens hur mkt jag älskade livet och att jag äntligen skulle bli av med slangarna.

Det kom in en ny paranttant in på vårat rum som körde med sköterskorna. Hon skulle bara göra röntgen under 4 dagar och hade inte ens opererats men ändå körde hon med personalen. Hon ringde på klockan och sa att vattnet i kannan var ljummet ( herregud det är väl bara att hämta själv tänkte jag, sköterskorna har ju annat för sig). Sköterskan tog hennes kanna och kom med nytt kallt vatten och då säger tanten " Jaha jag tänkte mig saft denna gång".  Sen ville hon ha bubbelvatten utan bubblor så sköterskorna hämtade en flaska ramlösa och stod sen och rörde bort bubblorna med

en sked åt henne. Skulle kunna skriva ett helt inlägg om henne och hennes turer med allt.

Sen den senilatanten som låg i vårat rum .Hon låg snett mitt emot mig så vi såg varann hela tiden.. Jag gick och hämtade vatten hos henne eftersom vattenkranen var precis vid hennes säng. Så en gång sa jag " Jag kommer och lånar lite vatten av dig" och då svarar hon " Har du inget vatten på ditt egna rum" Haha jag höll på och vika mig av skratt och förklarade för henne att jag låg ju i samma rum som hon.

Den dagen hade Anki fruktansvärt ont, och jag bara låg i min säng och ville gråta och hjälpa henne. Det tog extra hårt när någon man tycker om har ont. Dagen gick och vid 18 stängde  en läkare av T-dränet , dom drog inte ut det som dom först sagt till mig men förklarade ingenting utan sa bara om du får ont i magen så måste du säga till för då läcker det galla i magen. Då blev jag riktigt orolig och gick och kände efter hela tiden. Fick panikkänslor och till slut förklarade en av sköterskorna Cassandra i lugn och ro för mig att dom bara stängt av dränet istället för att dra ut det för att de var lätt att koppla på om de skulle läcka. Blev lite lugnare och kunde somna.

Mina små handväskor ;-)

På tisdagen så drog dom skvallerdränet och sa att dom skulle dra t-dränet på torsdagen, som sen kom att ändras till måndag för att till slut bli på onsdagen vecka efter. Att dra dränet var verkligen ingen rolig historia, fy så otäckt och ont gjorde det också. Usch! Sen kom mamma och hälsade på för pappa blivit smittad av viruset Albin bar på. Även Jens och Joel låg med feber. På eftermiddagen kom Fia och hälsa på också.Hon åkte från jobbet i barkaby för att hälsa på. Så gulligt. Dock kände jag mig väldigt konstig, dels i magen men även i huvudet. Så jag var inte riktigt med och kände mig korkad som var tvungen att koncentrera mig så mkt på att vad hon sa.  Dock jättetacksam att hon kom. Vänskap har verkligen fått en ny innebörd för mig när jag gått igenom detta med folk som hört av sig via sms, mail och facebook och kommit och hälsat på. Man förstår vilka som är äkta !

På onsdagen fick både Anki och jag åka hem. Vilken lycka att vi två som haft varandra och sett 5 personen åka in och ut på platsen bredvid Anki skulle få åka hem samma dag, men samtidigt var det blandat med oro. Man blir så trygg och bekväm på sjukhus. Jag skulle få åka hem på permission en vecka och sen komma tillbaka och dra dränet och klamrarna. Så mamma och Albin hämtade mig  och jag kramade om Anki. Kändes ledsamt att lämna henne men vi bytte nummer iallafall och så kom jag kom hem till en sjukstuga. Joel och Jens var inte pigga alls. Tiden hemma gick jättelångsamt och jag kände hela tiden efter om jag hade ont. Fick blombud av bror Fredrik med familj och på fredagen kom det blombud från Pillan med familj. Så tacksam!

De två första nätterna sov jag i soffan för att inte bli smittad av pojkarna eftersom vi sover alla i samma säng uppe. Onsdagen var första kvällen utan blodförtunnande och jag tyckte mitt ben kändes konstigt så på morgonen ringde jag in och frågade om de kunde vara en blodpropp för det såg konstigt ut på benet men de trodde dom inte. Levde med stödstrumpor några dar så kändes det bättre.  Vi åkte till doktorn med barnen på torsdagen för då hade Albin fått 40 graders feber igen och Joels feber höll i sig. Ingen halsfluss eller öroninflammation iallafall men vi fick hostmedcin och åkte hem.

Min sjuka lilla plutt   

På fredagen tyckte jag att min slang började skava och hade lite bildkonversation med Mattis och vi bestämde att hon skulle komma på söndagen och lägga om mitt sår. På lördagen gick vi en promenad för att handla välling och det tog 1 timme och 20 minuter för mig att gå  fram och tillbaka till ica som ligger så nära. Barnen låg så gott nerbäddat i vagnen.  Så tacksam att Joel dricker välling för det är det enda han fått i sig på en vecka typ. På söndagen kom bror Henrik med familj med blommor och doftljus och Mattis la om mitt sår. Så lyxigt att ha någon som kan sånt där. Så efteråt kändes det mkt bättre igen och pojkarna började bli piggare, men tyvärr blev Joel sämre igen..

Bild jag fick av Jens på sjukhuset ...som jag längtade efter dessa 2!

Natten till måndagen vaknade Albin upp och behövde bajsa. Efter de la vi oss för att sen flyga upp över att han vattenkräktes. Lyckligt nog blev det inget mer av det.

I onsdags åkte jag för att ta bort t-dränet och klamrarna. Det gick bra och t-dränet kändes bättre att dra än skvallerdränet. Såret såg jättefint ut sa dom så de känns ju bra samtidigt som man har så ont. Det var inte så konstigt sa läkaren eftersom dom skurit igenom så mkt när dom öppnade upp. Igår hade jag besök av Jennie och det var så skönt att ha någon här eftersom grabbarna började dagis efter vab i 11/2 vecka hemma och Jens jobbar sina sista tbå dagar på sitt jobb inann han byter jobb på måndag så blir det lätt tomt. Jag slapp oroa mig utan bara prata igenom allt som vi inte hinner på jobbet. Så jag var jätteglad att hon kom.

Älskade Joel som äntligen blev piggare och ville leka med silen som hatt.

  

Jag har verkligen känt mig omtyckt med alla krya på mig hälsningar samtidigt som jag aldrig känt mig såhär ensam i hela mitt liv. Jättesvårt att förklara, men man lever som i en bubbla och jag gör det fortfarande. Just nu känns det som om jag aldrig kommer bli bra igen. Har så ont i huden kring såret, sen har jag fått två stora utslag på magen och benet. Mitt andra ben är bortdommnat på övre delen av låret och runt knät gör det jätteont att känna på huden. Som att det är brännskadat. Sen tyckte jag att jag har ont inuti där gallan satt men vet inte alls om man kan ha det. Smärtan är svår att lokalisera. Sen mina känslor, så lycklig, tacksam, rädd, orolig, less på samma gång.

Mitt ben, syns inte hur rött det är för blixten är på.

Förut har jag alltid sagt att pengar löser alla mina problem. Men vem tusan behöver pengar när man ligger sådär på sjukhus. Det enda man vill är ju att bli frisk. Ta hand om er och om det är nått som oroar er sök hjälp direkt för det kan rädda erat liv, det har jag fått sett på sjukhuset. Vården jag fått under dessa 12 dagar har varit fantastisk och jag har verkligen berömt sköterskorna och läkarna för deras jobb.

Nu vill jag bara att allt ska vara som vanligt igen...jobb, dagis, helg.

Tack för alla hälsningar och kommentarer, dom värmer verkligen! Detta inlägget tog 2 timmar att skriva!!

/A

 

mamma/mormor

4 mars 2016 15:22

Ja det är en riktig resa du har och är med om 💖 Nu hoppas vi med alla tummar att det bättre och bättre för varje dag.😘Tusen pussar och kramar till våran tappra dotter💋💕

 

Mia

4 mars 2016 15:29

Säger som din mor... vilken jäkla resa! Hoppas skiten på benet försvinner snart oxå! Du är starkare än du tror. Se vad du har gått igenom... snart är allt som d ska igen! 😙

 

Pillan

7 mars 2016 14:07

Bästa Annika nu måste det vända och allt bli som vanligt igen. Nu får det vara nog! Massor med krya kramar kommer här <3

 

Jens

9 mars 2016 12:29

Det är en riktig resa du gjort älskade du. Ett otroligt starkt jobb har du gjort iallafall. Vi hoppas nu bara att det blir bra snart. Massa kramar till dig! Du är vår superhjälte!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sist vi hördes så var ju frågan om Joel skulle orka med att laga mat då han haft feber dagen innan men han blev frisk och orkade genomföra den sista bjudningsmiddagen för varandra. Det var samtidigt dags för första mello deltävlingen. I denna famil...

2024 har startat men låt oss gå tillbaka ett steg till 2023.   Jag hade riktigt julkänlsa inför julen 2023. Ingen stress, ingen press och massor med snö. Jag verkligen njöt av lugnet trots att vi gjort annorlunda då Jens var ledig mellandagarna o...

Årets sista dag idag som skrivs ut 123123 om man hade bott i ett annat land . Enligt tradion så brukar jag sumera året här inne genom att gå tillbaka och se vad vi gjort.    Januari:   Vi började det nya året med att åka upp till kungsberget ...

I början på oktober så var vi syskonskaran med några av våra barn på AIK match. Jens körde gänget till matchen och åkte sen vidare till mulle meck parken och lekte.         Så har vi firat pappan i familjen som fyllde 37. Detta firades med ke...

Semestern är förbi och hösten med tillhörande vardagen är här. Jag vet inte vart tiden tar vägen, det känns som man inte hinner någonting. Känner mig ledsen och glad på samma gång. Harmoni med vissa saker och oroligher med andra. En typ av balans. Me...