Amodernmyth

Direktlänk till inlägg 20 maj 2014

Långläsning!

Av Fröken Svår - 20 maj 2014 14:57

Har nu hunnit smälta det som hänt en aning och är så tacksam att allt gick bra. Tror inte att så många kommer orka läsa hela berättelsen och vissa förstår nog inte varför jag delar med mig men det är mitt sätt att bearbeta detta som ändå var en jobbig situation som slutade väl! Har lagt in lite blandade bilder mellan texten, kanske är det svårare att hänga med då men jag vill få in så mycke bilder som möjligt.


 



Jag hade ju igångsättningstid den 16 maj klockan 8 på akademiska men redan på onsdag kväll började jag få lite värkar som sen avtog på natten. På morgonen på torsdagen så fick jag tillbaka värkarna igen som var kraftiga och med 10 minuters mellanrum ungefär men det höll sig där hela dagen men på natten blev värkarna kraftigare. Jag duschade och hade kontakt med akademiska då jag helt plötsligt fick för mig att bebisen inte låg som den skulle men sen så helt plötsligt så kändes det ett huvud neråt igen så då avvaktade vi. Värkarna kom oregelbundet så en timme var det 3 minuter i mellan värkarna och nästa timme så var det 7 minuter emellan. Men vid 05:45 så sa jag till Jens vi måste åka NU! Jens ringde mamma som var här på 5 minuter och vi åkte in och jag hade värkar varannan minut hela vägen in till Uppsala.


Väl där var det en trött människa som tog emot mig och jag förklarade att det trycker på jättemycket (vattnet hade dock inte gått) och så kom det värkar och hon försökte ta blodtrycket om och om igen. Jag blev frustrerade och började gråta och hon sa: “ Ja det är lite jobbigt men vi hoppas du kommit en bit på vägen i dit värkarbete, jag ber en barnmorska komma in"



Blommor från min mamma och pappa.

 


Sen går det 15 minuter och jag skriker för att de trycker på så otroligt. Så kommer det in en barnmorska som inte heller fattar nått utan kopplar upp mig till ctg på för att kolla hjärtljuden hos bebisen. Jag frågar om hon kan kolla hur bebisen ligger eftersom den legat på tvären förut och hon känner men vet inte riktigt hur den ligger så hon säger att morgonpersonalen som ska börja snart ska kolla med ultraljud efter ctg kurvan. Efter ytterligare 20 minuter då jag känner att jag går av snart så kommer en barnmorska in och börjar kolla med ultraljudet och ser att bebisen ligger på tvären. Jag säger till henne att jag klarar inte mycket mer nu och hon svara “ Lilla gumman , man klarar mer än man tror. Nu andas vi igenom den här värken också” Jens försöker förklara att såhär lät hon förra gången när det var dags för vår son att komma ut! INGEN LYSSNAR. Till slut säger hon: “ Ja men vi kanske ska känna hur öppen du är” Så känner hon och så får hon ett annat ansiktsuttryck och säger " Mmmmm du är helt öppen och fosterhinnorna buktar ut och kan spricka när som"

 

Hela rummet fylls av folk och en doktor kommer in. Hon börjar titta med ultraljudet och så känner hon också länge hur öppen jag är. Till slut skriker barnmorskan som kände första gången att “ SLUTA KÄNN, TA ETT BESLUT, VAD SKA VI GÖRA” Doktorn velar och velar och jag skriker “ Mitt barn kommer dö, mitt barn kommer dö ni måste ta ett beslut”. Doktorn säger då att vi kan försöka föda i säte vilket dom andra barnmorskorna/undersköterskorna runt omkring inte tycker är någon bra idé eftersom jag gått över 2 veckor och dom vet inte hur stor bebisen är. Jens försöker förklara att jag är helt slut och jag säger att jag klarar inte att föda i säte. Då kommer doktorn fram och säger att det handlar om inställning. Jo mkt möjligt men att ha haft ont så länge och ingen som lyssnar på en så orkar jag inte ha någon positiv inställning.


Barnmorskan skriker till läkaren igen “ NU BESTÄMMER JAG, VI KAN INTE VÄNTA LÄNGRE, BOKA OPERATION”. Sen så sitter det nålar i ben och händer och jag är snabbt klädd. Vi får lämna alla våra saker i undersökningsrummet och jag flyttas till en annan säng. Dom kör ut mig och slår i alla jäkla dörrkarmar och kör mig mot hissen. Där larmas det till folk i hissen att dom ska utrymma hissen. Så frågar barnmorskan läkaren “ Har du bokat operation?" och då svarar idioten “Nej” så då blir det bråk igen.


Första mötet mellan bröderna   

 


Väl uppe på operation så fattar ingen vad som händer. Jens får byta om och jag får massor med människor i mitt ansikte som presenterar sig. En narkosläkare frågar mig om jag har hjärtproblem flera gånger och jag svarar nej varje gång men att jag ätit trombyl av andra orsaker. Han förstår ingenting och säger till dom andra att jag har hjärtproblem och ätit trombyl så jag måste sövas. En överläkare förklarar för honom att jag ätit trombyl för graviditeten inte för hjärtproblem och dom börjar bråka och läsa i min journal. Samtidigt får jag massa läkemedel insprutat och hjärtgrejer påkopplat. Han fattar tillslut och försöker sticka mig men det går inte säger han. Så jag får beskedet att jag måste sövas igen och Jens får gå ut igen. Då ryter en annan överläkare till och säger att dom ska ta in en annan narkosläkare som ska prova, och jag får då beskedet att dom ska försöka igen. Denna gång lyckas dom och jag bedövas snabbt. En helt sjuk känsla.

  

Jag tittar runt i rummet och jag säger herregud vad med folk och dom berättar att dom är 11 personer som står runt mig. Alla presenterar sig och vad dom har för uppgift och sen sätter dom igång. En kvinna tar bilder under ingreppet som jag inte kommer våga se på 40 år!

Dom förklarar för mig att när bebisen kommer upp så kommer dom visa den för mig och sen ta ut och torka av och väga den. Så startar dom och det är en sjuk känsla i kroppen. Så säger en sköterska till Jens att “ Nu kan du ställa dig upp för nu kommer bebisen “ och det gör han och sen berättar han att det är en liten pojke. Jag blev så lycklig och tårarna kom.


 

Dom visar upp honom jättesnabbt för mig och jag förstår att det är något som är tokigt och sedan hör man “ Kalla på barnläkaren “ . Han andas inte själv utan måste få hjälp med det och får en mask över munnen och efter några försök och ett antal minuter så kommer andningen igång av sig själv. Fy tur att jag slapp se det och stackars min älskade Jens som står bredvid och ser allt hända och kan ingenting göra. Men dom sa att de var ganska vanligt att det blev så vid kejsarsnitt för det blir ingen naturlig utgång för bebisen.

Dom mäter honom och säger till Jens “ Hoppas ni inte köpt för mycke små kläder “ och säger sen att han är hela 56 cm lång och väger 4830 gram. Sen kommer Jens in till mig med honom och lägger han på mitt bröst. En perfekt , underbar liten pojke.


 


Jens får åka upp till BB med honom medans dom syr ihop mig. Jag känner att jag behöver kräkas men det finns ingen kraft att kräkas för man är ju helt förlamad. Fruktansvärd känsla. Sen får jag ligga på uppvaket och titta ut över Uppsala och längtar efter mina killar samtidigt som jag hör folk kräkas bredvid mig.


Vid 11.30 så får jag komma upp på vårt rum på BB som är detsamma som min bror och svägerska låg på för 2 månader sen. Jättetrevlig personal men vi blev helt blåsta på vårt fika som man får efter förlossning med flagga och cider i champagneglas och smörgåsar. Riktigt tråkigt tyckte vi. Redan första kvällen är jag uppe och vankar mig framåt. Barnmorskan som varit med och känt hur öppen jag var kom in och förklarade förloppet för oss och hon sa att dom fick panik och hon tyckte också doktorn var virrig. Det var en sensation för dom också , för dom vet i princip om alla barn som inte ligger som dom ska så det var därför det blev kaos och hon sa att när hon kände att mitt vatten höll på att gå så vart hon så rädd. Hon sa “ hade vattnet gått där och då så vet vi inte vad vi hade gjort och vad som kommit ut. Det kunde varit en fot som trillat ut och ja vi var så otroligt rädda själva” Från att hon lilla gummat mig inne på undersökningsrummet så stod hon nu och sa hur fantastisk jag var som varit öppen 10 cm och gjort allt jobb hemma och sen kommer dit och få gå igenom det här kaoset.




Albin sätter sig ofta hos lillebror Joel och myser. Vi har aldrig sagt att han ska sätta sig hos honom utan han tar själv det beslutet. Så underbart att se och mitt hjärta fylls av kärlek.

 


På lördagen vaknar jag upp och dom tar bort droppet och katetern och när jag reser mig har jag jätteont. Kan knappt gå och Jens får hjälpa mig med toabesök och kläder och allt. 2 alvedon och 1 ipren var 8:onde timme är ju den smärtlindring man får men jag bad om lite morfin till slut för att kunna gå. Då känndes det bättre och jag kan på kvällen duscha. Jätteskön känsla och jag kämpar och får till slut på mig trosorna själv, en riktig seger. Natten till söndag ligger jag bara och gråter, dels för att amningen inte funkar och sen längtar jag så mycket efter Albin och på sköterskan så låter det som att jag ska bli kvar länge.


På söndag morgon är jag mycket bättre men ser ut som sju svåra år efter allt gråt. Jag följer med och hämtar frukost och sen städar vi rummet och sätter igång musik. En annan sköterska kommer in och säger “ Oj va fint ni har gjort. Såhär har vi aldrig sett någon göra förut. Hur känner ni för att åka hem?”

Lyckan i min kropp då är så total så min puls slår jättehårt. Tänk att få åka hem till vår älskade Albin och visa upp hans vackra lillebror Joel. Dom tar pku prov på Joel och sen kommer en doktor in och pratar om ingreppet och sen får vi åka hem!!! Först till apoteket och hämta ut sprutor som Jens ger mig varje kväll mot blodproppar.



Joel med sin 2 månader äldre kusin Max

 

 

Tänk att mormor fick rätt, en pojke , fredagen den 16 maj! Albin är ju född fredagen den 16 december.

Här hemma går det jättebra och Albin är så go mot sin lillebror. Jag är så lycklig men gråter ofta för att dom är så fina mina älskade söner. Tänk va lyckligt lottad man är som fått två friska underbara barn.


 

 

Men jag kan aldrig för mitt liv förstå hur man kan välja kejsarsnitt. Läkningen är ju värre än en “vanlig” förlossning. Jag fick ju dessutom gå igenom hela värkarbetet och sen läkningen från kejsarsnittet som grädde på moset. Men jag skulle göra om det hundra gånger bara jag fick min älskade Joel varje gång.


Albin satte sig och sjöng för Joel när vi gjorde frukost i morse   

 


 

Nu har jag tre pojkar i mitt liv och är oerhört tacksam och lycklig!       

 
 
Ingen bild

mamma/mormor

20 maj 2014 20:57

Fantastisk läsning.♡♡♡♡
Jättehärligt att det gick bra, fruktansvärt att personalen inte visste vad de skulle göra. Jag trodde att de ska läsa journalerna varför ska de annars föra journal????
Fin bild på Joel och kusin Max och morbror Fredrik. Hoppas att de kommer att ha mycket roligt med varandra när de är så nära i ålder.
Tusen kramar till Er.

 
Ingen bild

Pillan

20 maj 2014 23:17

Tack för att du delar med dig! Jag blir alldeles tårögd när jag läser allt och är så glad att allt slutade bra. Så mycket olika turer ni fick vara med om, hemskt när personalen är oense de ska ju ge trygghet. Så underbart att se alla fina bilder på lilla Joel och världens bästa storebror Albin <3 Kramar i massor

 
Madde

Madde

22 maj 2014 22:04

Vilken förlossning! Skönt att allt gick bra! Albin verkar verkligen gilla sin lillebror :)

http://maddesmirror.blogg.se

 
Ingen bild

Bitte

31 maj 2014 07:15

Oj vilken traumatisk förlossning
Skönt att det gick bra tillslut. Två fina pojkar har ni nu som ni får njuta av. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Fröken Svår - Fredag 2 feb 17:15

2024 har startat men låt oss gå tillbaka ett steg till 2023.   Jag hade riktigt julkänlsa inför julen 2023. Ingen stress, ingen press och massor med snö. Jag verkligen njöt av lugnet trots att vi gjort annorlunda då Jens var ledig mellandagarna o...

Av Fröken Svår - 31 december 2023 10:30

Årets sista dag idag som skrivs ut 123123 om man hade bott i ett annat land . Enligt tradion så brukar jag sumera året här inne genom att gå tillbaka och se vad vi gjort.    Januari:   Vi började det nya året med att åka upp till kungsberget ...

Av Fröken Svår - 23 december 2023 15:27

I början på oktober så var vi syskonskaran med några av våra barn på AIK match. Jens körde gänget till matchen och åkte sen vidare till mulle meck parken och lekte.         Så har vi firat pappan i familjen som fyllde 37. Detta firades med ke...

Av Fröken Svår - 1 oktober 2023 18:15

Semestern är förbi och hösten med tillhörande vardagen är här. Jag vet inte vart tiden tar vägen, det känns som man inte hinner någonting. Känner mig ledsen och glad på samma gång. Harmoni med vissa saker och oroligher med andra. En typ av balans. Me...

Av Fröken Svår - 12 juli 2023 17:00

Midsommar är förbi och vi fick riktigt härligt väder. Arvid och Joel körde midsommarloppet och Albin sprang med Arvid. Efteråt fick alla barn medalj.  Så fint ordnat.                 Vi åkte tillbaka till landet och åt sill och mas...

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards