Nu ska jag försöka återberätta de senaste veckorna. Hoppas det går att förstå nått för jag bara skriver utan att gå tillbaka och läsa.

Jag var ju på ultraljud tisdagen den 9:e och då konstaterades gallgrus. Jag gick sen och jobbade på onsdagen och efter lunchen kyckling och broccolipaj så fick jag väldigt ont i magen. Kom hem och kurade upp mig i soffan men det blev inge bättre så jag valde att gå upp och försöka sova. Då fick jag sån magvärk men framför allt fick jag jätteont i bröstet. Trodde verkligen att jag skulle dö så jag väckte Jens och sa att han skulle ringa 112 men hejdade mig i sista sekund. Sen försökte jag lägga mig ner men det gick inte så Jens ringde min mamma och hon kom hit och passade barnen medans vi åkte till akuten.

Dom tog ekg och blodprover med 3 timmars mellanrum men inget visade på att de var hjärtat utan dom trodde de hade med magen att göra. Åkte hem och lyckades sova men torsdagen blev ingenting bättre. Dock bajsade Joel på pottan för första gången så de hurrade jag för. Natten till fredagen fick jag en hemsk klåda över hela kroppen. Jag höll på att klia sönder mig själv. Googlade klåda och gallsten och fick upp att då kan man drabbats av pankreatit dvs inflammation i bukspottskörtel som man kan få av gallsten. Bokade en tid hos husläkaren och Jens kom hem för att köra mig. Jag skulle lägga mig på britsen men skrek rak ut och började gråta av smärta och då säger han att jag fått magkatarr och skriver ut medicin för det och klådan var nog bara någon reaktion på nån medicin (jag försökte få fram att jag inte ätit nån medicin men han lyssnade inte) . Gick hem och var ändå nöjd över att han sa att allt kommer lösa sig bara jag äter lite keso och yoghurt några dagar.  Åkte hem till mamma och pappa för att hämta hem barnen men pappa var misstänksam och trodde inte de var magkatarr. När jag kom hem och försökte lägga mig igen så skrek jag rakt ut igen och smsade Fia och frågade om hon hade svårt att ligga ner när hon haft magkatarr men jag fick svaret att de var de skönaste att ligga i fosterställning när hon hade magkatarr. Det fick mig att reagera så mamma kom hit och körde ner mig till akuten.

På akuten fick jag komma in och "sitta" på en brits istället för att sitta i det knökfyllda väntrummet. Jag kunde varken sitta,stå eller ligga ner utan att gråta av smärtorna. Efter en timme fick jag komma in på ett rum och dom tog prover. När jag ombads att ta kissprov så blev jag mer och mer säker på att jag hade inflammerad bukspottskörtel då kisset såg ut som nyponsoppa. En timme till gick och vi ringde på klockan för att få smärtlindring men doktorn hade inte hunnit kolla på mina prover ännu. Efter ytterligare 20 minuter kom det in en riktigt läkare som frågade hur min smärta var och jag sa att den började i mitten och gick ut mot båda sidorna i magen plus att det strålade ut i ryggen. Precis sa han innan han förklarade att dom misstänkte inflammerad bukspottskörtel och att jag skulle få åka ambulans till akademiska där jag skulle läggas in och sen akut opereras på natten eller morgonen.

Bad mamma ta denna bild på mig och skicka till pappa och jens som satt oroliga hemma.

Det kändes dock så otroligt skönt att få smärtlindringen så sen följde jag bara med i deras turen. In i ambulansen och mamma efter i vår bil. På akuten i uppsala fick jag träffa jättemysiga sköterskor. Mer smärtlindring och i med kateter. Ingen höjdare att fläka upp sig sådär speciellt inte när man har lingonveckan. Det kom in en doktor som förklarade att jag inte skulle opereras på natten utan att på morgonen skulle jag få göra ett ultraljud på gallan. Så jag  fick komma upp till avdelningen 70 och ligga i en 4 sal helt själv. Varje timme kom dom och tog prover på mig och 2 påsar dropp samtidigt fick jag. Mamma åkte hem vid 24 på natten.

Vaknade upp på lördagen med mindre smärta och fick byta rum lagom till besökstiden var. Fick komma in i en 4 sal där det låg 3 andra. Han bredvid mig kräktes och hostade om vart annat och jag kände mig bitter över att få byta rum. Hans fru sa hej då till honom och sen kom Jens. Efter att Jens varit hos mig ungefär en timme så höll dom på med farbron bredvid mig. Hans operationssår blödde så dom höll på att pyssla med honom. Han fick medicin och pratade, och precis när sköterskan var klar och sa att han skulle få komma till ett annat rum så fick han hjärtstillestånd. Paniken utbröt och sköterskan skrek hans namn. Jag hör fortfarande ekot och paniken i sköterskans röst. Dom skrek att vi skulle ut ur rummet och vi flydde i panik. Utanför dörrarna hörde man hur dom startade upp nån maskin med en inspelad röst för återupplivningsförsök. Tyvärr så gick det inte. Så sjukt när man sitter 2 meter ifrån någon som ena sekunden pratar och nästa är någon död. Jag tänkte på hans fru som inte visste att hon sa hej då för sista gången till honom en timme innan. När vi kom tillbaka till rummet var det skurat golv och sängen var borta...som ingenting hänt.

Ingenting förutom kontroller 5 ggr per dag skedde på lördagen . Jag har räknat och under dessa 12 dagar på sjukhus blev jag stucken mer än 50 ggr i armar och händer. På söndagen var det alla hjärtans dag och då kom pojkarna och hälsade på. Dom tittade först lite misstänksamt på mig med min kateter och dropp men sen gick det bra. Det var oerhört tufft när de åkte hem så då grät jag över en timme i korridorren. Så ovetandes om mitt mående och ingen info. Jag förstod ingenting, från att akut opereras till att ingenting skedde. Dock var vårdtjejerna toppen, speciellt en som hette Mia. Jag bröt ihop av att katetern gjorde så fruktansvärt ont så Mia lyckades övertala sköterskan att ta bort den. Vilken befrielse! Då började kissmätningen och jag hade en egen potta som dom mätte urin.

På måndagsmorgonen så var de läkarrond och då sa dom att jag skulle få åka hem samma dag efter jag gjort mitt ultraljud och sen göra en gallstensoperation i Enköping. Dom sa att de inte fanns nån information om att jag hade gallsten för dom hittade inte ultraljudet jag gjort i Enköping. Transportkillarna kom och hämtade mig i min säng. Kändes oerhört pinsamt att bli skjutsad runt på sjukhuset av unga killar, haha. Läkaren som gjorde ultraljudet sa att jag hade gallsten men undrade om jag fått bekräftat att jag hade inflammerad bukspottskörtel. Jag fattade ingenting men åkte upp på avdelningen och fick besök av mamma och pappa som också skulle skjutsa mig hem. Då kom läkaren från morgonrundan och berättade att jag INTE hade inflammerad bukspotskörtel. Jag höll på att studsa upp i taket av glädje. Den sjukdomen pankreatit som det heter är ingen rolig historia och den kan lätt komma tillbaka och bli kronisk. Läkaren fortsatte och sa att dom hittat gallsten och troligen stenar som satt fast i gallgången. Detta är en komplicerad operation som man gör med bästa teamet på plats. Detta gjorde att mina levervärden började skjuta i höjden och jag började bli gul sa han. Så operation med bonus dagen efter men troligen på onsdag sa han. När han gick började jag gråta, dels av lättnad att jag inte hade pankreatit men även av rädsla för att jag började bli gul.

Mitt lilla krypin i 4 salen.

Jag började lära känna Anki som låg i samma sal som mig. Så glad att vi hade varandra. Man lever i en sån konstig värld och att finna trygghet i någon är viktigt. Hon var min trygghet där inne. Vi låg och pratade på kvällarna om allt möjligt. Nätterna var svåra , har ju svårt att sova borta annars och nu i samma rum som 3 andra, men framför allt var saknaden efter mina killar störst då. Sen tyckte jag så oerhört synd om dom som  kräktes eller bajsade och kissade på sig på natten. Man ville så gärna hjälpa! Herregud vad jag gråtit under dessa 12 dagar på sjukhus. Gick ut i dagrummet och folk drogs sig till mig för att berätta om deras åkommor. Så starka människor är, och så fantastiskt hur man bara accepterar sitt öde. En 85-årig kvinna som dagen innan julafton fått beskedet om cancer och som nu opererat bort sin magsäck, och dom hade kopplat ihop tarmar och grejer. Hon var nu tvungen att tugga allt till "sås" eftersom hon inte hade nån magsäck men hon bara accepterade och sa " Om jag får några fina år till så är jag nöjd".  Eller en kvinna i 40 års åldern som fått orden " åk hem och gå ner i vikt så löser det sig " kastat i ansiktet när hon sökte vård för magen. Sen sprack hennes tjocktarm och räddningen blev stomi. Nu var hon inne för att operera bråck i ärret.  Hon var så positiv och en sån förebild för sin dotter som hade fötts med en sjukdom som hon var tvungen att operera också. Jag blir så imponerad och har verkligen talat om det för alla folk jag mött hur modiga och starka personer dom är.  Att vara på sjukhus gjorde mig så hypokondrisk och sjuk samtidigt oerhört tacksam.

Fick denna bild av Jens som ringat in vart mitt rum var :-)

Fortsättning följer....

/A